Allt började med att man druckit några rom & cola och käften börjar glappa, bl.a rann det ur en att man kunde haka på att springa Shanghai Marathon...

 

Så man har tränat i 6,5 vecka för att man kulle klarar av det. Nästan vigt sitt liv till detJ

 

Söndag 25/11 -07

 

Revelj 05:00 för att man skulle få i sig lite mat innan man starta. Hade lite TTT problem redan här...

 

06:30 var vi på starten på Najing road (asiens största gågata), för att sedan stå och vänta till....

 

07:30 när starten gick, men det tog nog ytterligare 5 min innan vi tog oss iväg... (nu övergår jag till km markeringar)

 

10 km: inga problem, man är mest fascinerad av alla möjliga kineser som kan springa med startpåsen på ryggen, sockeplast och jeans, det fanns ganska många sådanna. Men sedan var det en gubbe säkert mellan 60-70 år som hade en mycket underlig löpstil, han sprang som nästan i sidled, han stönade i varje steg och det kan jag nästan förstå för det såg ganska tungt ut, men jag ska återkomma till denna man...

 

13 km, här börjar man komma igång ganska hyffsat, men jag börjar känna av magen att det inte är riktigt som det ska, (efterhand så kan det ha varit en kombination av att man springer och sedan en sportdryck som var ganska speciell, smaka Gin&tonic...)

 16 km här viker de som springer bara halv marthonen av och vi fortsätter upp på Highwayen för första stigningen.. har kännt magen nu i 3 km, stundtals var det riktigt obehagligt, men det släppte strax efter 16 km markeringen. Men Antonio som har snackat mycket om att: "Marthon is for guys with big balls", var ganska nöjd när halvvägs löparna vek av så han skrek: ” This Momemt I have been wating for! Girls to the right and Mans with big balls to the left” och detta skreka han minst två gånger.. så man fick ett gott skratt. 

20 km, här är det vätskekontroll och Antonio släpper och även hans farbror stannar av lite så jag och Edvin går loss lite.

 

21 km, halvägs, bena känns fortfarande ganska pigga, men vi har heller inte gått så hårt hittils. Men nu sätter min mage i gång igen, så jag sänker tempot ett tag, för det känns som att olyckan är framme när som helst, men kanske efter en km så släpper det igen. Men då börjar jag fundera om det är nått med vätskekontrollerna för det har nästan blivit så efter varje vätskekontroll i nån km och sedan släppt. Så jag hoppar över nån vätskekontroll framöver.

 

25 km nu börjar benan stumna, men kistan är riktigt bra, även här så släpper jag lite och Edvin fortsätter i samma tempo. Så nu är man själv och solen börjar steka.

 

30 km nu har jag sprungit ett bra tag och har även hela tiden sett Edvin 200 meter framför mig, så man sänkte inte tempot så mycket.. Men på denna punkt är det vätskestation  och man får även i chokladbar, jag trycker i mig allt och fortsätter springa, man börjar känna av stelheten i bena nu.. efter 150-200 meter börjar kistan ännu en gång och nu är det ingen lek, är tvungen att börja gå för varje löpsteg så tror jag att olyckan kan slå till, riktigt obehagligt. Detta fortsätter i ungefär 1.5 km, fram till...

 

32 km, här känner man av värmen  bra, solen gassar på en del.. men jag börjar njuta nu att magen är bra igen och kommer in i bra sekvens av loppet håller ett bra tempo enda fram till...

  

35 km,till hit från 32 km har det bara tagit 15 min (kan vara en positiv effekt av magen) och då kollar man på klockan och ser om klarar hålla detta tempo i sista 7 km och 195 m så komme man in på några min under 4 h. Men även här går vi upp på hig wayen solen gassar  och stigning börjar kännas fast den inte är så kraftig... så nu fram till 38 km växlar jag lite mellan löpning och promenad och smärtan i bena börjar kännas ordentligt ska jag säga. Under denna sträcka springen den snea gubben förbi mig, han jag prata om i början, han verkar vara en maskin, för han stönar lika mycket här som på 10 km och springer fortfarande lika snett.

 

38 km, här kommer vi precis ner från highwayen och ska nu springa en raksträcka på 500 m för att sedan vända och springa samma raksträcka tillbaka. Inte roligt.. men jag springer ganska bra hela vägen..

 

39 km, avslutar just raksträckan ovan håller ett tag löpningen, men kanske efter 500 m så börjar jag gå igen för att sedan växla med löpning och promenad fram till 41 km..Om jag beskriva smärtan här så är den inte liten, det känns ungefär som du har en lårkaka på varenda lite muskel i bena, hälsenorna värker, du kan inte riktigt springa för bena är som två stockar... vekhet som lämnar kroppenJ

 

41 km, nu kommer vi in på en långraksträcka med lite nerförslut och man kan skymta målet där framme (tror jag), så nu tänker man; nu är det bara och köra, så jag lyfter upp löpsteget till det vanlig från det här stela pingvinliknade steg som man tränat in inför marthonet, och sedan blundar man och kör...

 

42 km, här tror jag att det är mål, det är det jag har sett framför mig den senaste km och satt in målet på, det ser även ut som ett mål, men när jag är 10 m så ser jag att det inte är mål, här går jag ivägen!!! ...i ungefär 10 m, för då är det en skarp vänsterkurva och då ser jag det: FINNISH! Så då lyfter man upp steget i gen och kör imål..de där jävla 195 m

 

I mål är man trött, nu är bena helt förstörda, kan knappt röra dom... kistan början lacka ur igen när jag försöker dricka... men jag klarade det.

 

Tröttheten efteråt är inte skön, man har ont i hela kroppen ont huvudet, det är inte som en vanlig trötthet man får efter man har idrottat, ett endorfinrus, utan man mår bara dåligt och är så förbannat trött..

 

4h efter målgången, man har tagit en dusch och är tillbaka på hotellet,  man mår fortfarande skit, har svårt att få i sig käk och är sjukt trött. Gångstilen är inte heller som en ballerina utan mer som en pirat med två träben.... Detta har man betalat pengar för!